Amanda Lundström, 15 år , berättar lite om uppstarten av Pannkakskyrkan i Karlskrona!!

Bakgrund; Jag är 15 årig tjej som inte riktigt hade kommit in bland ungdomarna i min kyrkan när packade mina väskor för att åka till nyhem i somras. Jag hade egentligen inte så många tankar eller drömmar om vad man kunde göra i min kyrka men, jag kände ändå att det behövdes något mer. När jag åkte dit hade jag också panik över vad Gud ville med mig. Jag döpte mig när jag var 12 och inget hade hänt. Alla pratar om att efter dopet får man tungotalet och man hittar sin plats som jag inte hade gjort.
När jag satt i bilen påväg upp bestämde jag mig för att dessa dagarna skulle jag vara öppen. Jag skulle hälsa på människor som satt bredvid mig i tältet och jag skulle vara öppen för allt som skulle berättas.
Jag var väldigt öppen, jag har aldrig upplevt nyhem så fantastiskt. Det var på ett möte, det kom fram två människor efter lovsång och bön. Dom började berätta om en grej att dom brukade gå ut på stan och grilla pannkakor över grillar och ge ut.
När dom berättade det så kände jag bara:WOW! detta måste jag göra. Det var som att Gud sände ner det som jag hade letat efter... Jag hittade äntligen min uppgift.
Dom sista kvällarna på nyhem funderade jag på hur jag skulle berätta och utföra detta i min församling. Jag kunde inte tänka på något annat jag var så grymt peppad!
Direkt när jag kom hem gick jag in på hemsidan och mailade en adress som stod där. Jag viste ingen annan bland ungdomarna som ville, förutom min bästa kompis som jag hade smittat. Men jag skickade ett mail, jag var tvungen för jag kände att jag bara ville. Jag bad om information och jag sa att jag var super sugen på att starta det i min kyrka. Nu efteråt kan jag fundera på vad jag höll på med överhuvud taget. Jag hade ingen aning om vad dom andra tyckte med jag bara körde på.
Senare berättad jag i kyrkan och dom var på. Jag fortsatte att maila och Josefine och Samuel kom till sisst ner en helg. Jag får rysningar när jag tänker på den helgen...*

Första kvällen; Jag var grymt nervös, stressad och allmänt borta. Jag stod som ensam ansvarig för hela grejen. Jag hade endel hjälp från annat folk men det var ändå min grej och jag kände att jag behövee göra det. Jag handlade, fixade grillar och mailade massor folk som jag ville skulle komma. Jag är 15 år, väldigt ung kan man tänka men jag hade en dröm att uppfylla. Min dröm som jag ville att andra skulle få uppleva.
Jag tog med en kompis när jag skulle hämta Josefine och Samuel vid stationen jag höll på att svimma så nervös var jag. Varför? har ingen anning. Men jag möttes med två kramar och goa ansikten.
Senare på kvällen kom det massor med folk, det hade aldrig varit så många på en ungdomssamlig förr. Folket gjorde mig ännu mer nervös. 50 personer som hade olika förväntningar som jag kände att jag behövde uppfylla.
Vi gick upp på stan, det var helt dött. Jag började nästan gråta, snälla Gud hjälp mig. Vi plockade upp, tände grillarna och den ena grillen rasade ihop. Gud testade verkligen mitt tålamod den kvällen. Usch vad nära det var att jag började gråta och jag tänkte nu ger jag upp, detta funkar inte. Då, då kom min räddare. " Vad gör ni här?" Sen bara blev allt underbart. Massor folk kom, pannkakorna blev en mötesplats för hur många som helst. Jag bara kände ett rus i hela kroppen och allt funkade så bra. Alla som hängde med ut hittade sin plats och alla tyckte att det var super kul. Så som jag kände Gud den kvällen har jag aldrig känt förut.

Idag; Vi har varit ute en gång till och jag var lika nervös den gången. Denna gången skulle jag få klara mig själv, ingen Josefine eller Samuel var där. Det hängde med folk ut den kvällen också, inte lika många som sist men ett fantastiskt gäng. Jag är evigt tacksam över dom. Det kom massor folk utifrån den kvällen också och ruset av Gud strömmade i mig. Jag har verkligen hittat min plats, bland pannkakssmet och sprutgrädde. Tänk att Gud kan sätta mig på så rätt plats. Det viktigaste av allt, det har gett resultat. Flera personer har kommit till olika aktiviteter i kyrkan efter att ha träffat oss på stan. Redan resultat efter tvågånger, så coolt! Senare i höst kommer vi att gå ut två gånger till och mina förhoppningar är minst lika stora. Alla ungdomar är helt smittade av mitt rus och poliserna på stan älskar att se oss vid fontänen. Jag har inte bara hittat min plats i kyrkan jag har också kommit in bland alla ungdomar och känner mig bekväm. Min dröm är uppppfyyylld!!! Pannkakssmet&Sprutgrädde in my heart!

// Amanda Lundström